Jag har funderat en del över ordet ”närvaro”. Dagligen hör man upphetsade diskussioner om hur dessa satans verktyg, mobiler alltså, plockar uppmärksamheten från det fysiska mötet. Det må väl på ett sätt vara sant, och jag har själv upplevt frustration när en vän eller kollega inte riktigt är med för att det finns något, eller någon annan, som är minst lika intressant på andra sidan cyberlänken.
MEN det finns också en annan aspekt. Numera tycks vi tro att svårigheten med att vara 100 % närvarande helt är mobilernas fel och fullständig närvaro åstadkommer man genom att stänga av mobilen. Alltså, handen på hjärtat, det är väl inte bara jag som genom alla mina levnadsår faktiskt utvecklat en fantastisk förmåga att stänga av öronen en stund under en föreläsning, i ett långrandigt möte eller kanske i samtal om något jag inte vill vara en del av…?
Det tycks mig ha utvecklats ett KRAV på att är man IRL, P2T, osv så SKA man helt enkelt ge 100 % uppmärksamhet tills annat sägs (dvs att det är ok att kolla mobilen, eller gå och kissa…). Ser jag till mig själv har jag aldrig lyckats vara fullt koncentrerad mer än i 10 minuter i stöten, sen behöver jag en liten omskakning av hjärnan för att kunna fortsätta.
Jag menar inte att det på något sätt är bättre att ha mobilen igång under ett möte, men det verkar har utvecklats en övertro på vår förmåga att fokusera. Att hålla full koncentration på en annan person bara för att den råkar vara i samma rum får inte, menar jag, betraktas som en dygd. Man får inte glömma att hjärnan behöver mer än en svängom under en timme för att behålla skärpan.
